DAGENS INDUSTRI WEEKEND 4/5

 

Sanna Hogman kommer från Västervik, den svenska vistraditionens Nashville. Hon har potential att nå en lika stor publik som Melissa Horn och Marie Bergman. Det är väldigt sällan man hör album med nya artister som är så här välskrivna och superbt välarrangerade. Nyckelharpa, dragspel och hammondorgel får sällskap av violiner, cello och viola. Musikerna är hämtade från jazzvärlden och kan verkligen spela. Sanna Hogman själv har en tanke med varje strof. Hennes egen höga, klara röst är en ladusvala som leker i arrangemangets taknockar.

/ Jan Gradvall

 

 

SVENSKA DAGBLADET 4/5

 

SANNA HOGMANS DEBUT STARK I ALLA LED

Sanna Hogman debuterar med ett album som är starkt i nästan alla led – låtmaterial, framförande och produktion – och som borde ge henne en flygande start på den svenska vispopscenen. Omslaget kommer inte att ge några formgivningspris, och den engelskspråkiga ”I count” faller ur ramen med ett mörkt och pretentiöst anslag som inte passar henne, men annars är det ett album att varm rekommendera alla dem som fastnat för Melissa Horn och Sofia Karlsson.

Sanna Hogman kan sägas befinna sig mitt emellan de båda med konventionellt konstruerade sånger som både inkluderar vispop och folkmusik. Stråk av impressionistisk jazz profilerar stundtals musiken utan att den förlorar något av sin attraktivt naiva direkthet.

/ Dan Backman

 

 

ARBETARBLADET 4/5

​

Är man född i Västervik blir man inte electroartist. Sanna Hogman, som har en syrra i Abalone Dots, kommer därifrån – den svenska visans centralnäste. Hennes debut visar att hon har Sofia Karlssonpotential, rösten är nästan lika porlande klar. Och i stället för att klä visorna i grönmossig folkmusikdräkt låter Hogman en stråkkvartett och brassektion blåfärga sångerna. Det gör att arrangemangen tar några oväntade svängar, att musiken aldrig blir helt förutsägbar. Jämförelserna med Melissa Horn känns inte heller helt fel och ger en vink om hur långt den här nykomlingen kan gå.

/ Erik Süss

 

 

BAROMETERN 4/5

​

Hon grubblar över det där med döden. Tar allting bara slut? Och hon tar smärtsamma avsked och gör bokslut och man skulle kunna tro att skivan är en vandring längs ett rätt svårbemästrat vemod. Men tvärtom. Sanna Hogman är som lågan på ljuset. Hon är en fanfar för livet. Nyfiken, ung och ett snudd på sensationellt fynd i en genre som behöver alla unga nykomlingar den kan få. Hennes röst är kristallklar men ändå på något vis präglad av ämnena hon sjunger om. Hon är anpassningsbar. Det är vackert. Betagande och rofyllt. Med nyckelharpa och stråkar och om någon till äventyrs tycker sig känna igen efternamnet så är Sanna syster med Sophia i Abalone Dots.

/ Dennis Andersson

 

 

KATRINEHOLMSKURIREN 4/5

​

Ska man döma av den mognad, som Sanna visar i både text och musik på sin debutskiva, borde hon vara en kvinna som uppnått myndighetsåldern gånger åtminstone tre. För inte funderar väl en ung människa på vart själen tar vägen när vi dör? Sanna Hogman gör det, fastän hon inte r gammal, i melodin ”Tänk när man är död”. Även övriga texter vittnar om djup och insikter. Musiken har mycket jazz i grunden men även visor och folkmusik sprängs in här och där, och emellanåt bidrar Sannas syster Sophia med skäna nyckelharpstoner. Sanna har en ren, klar, röst som emellanåt ställs i konstrast mot brötiga, spännande, disharmoniska arrangemang. Vill ni vara med om en spännande resa, ta då plats i Sanna Hogmans buss 18, luta er bekvämt bakåt i sätet och bered er på en spännande rundtur.

/ Egon Jonsson

 

 

IKON 4/5

 

VACKER OCH KLAR

/…/Sanna spelar vispop på i huvudsak svenska (även om hon även skriver på engelska och spanska). Musiken har också en hel del jazziga inslag. De låter ofta mer jazz än folkmusik. Sannas sång är vacker, klar och stark. Det mest överraskande inslaget är dock det engelska spåret “I count” med lite mörkare tongångar. En platta som är vacker och klar.

/ Mattias Gustavsson

 

 

OBLADOO

 

Buss 18 till dig är en sensationellt stark debut.

Vad än hon än sjunger om vill man höra mer och hennes röst smyger sig in utan att du hinner värja dig. Rösten är någonting alldeles extra – Hogman har av de bästa röster som kommit fram på länge här i landet, varken mer eller mindre. Det finns också några tyngre texter om döden, som verkar rikta sig till pappan som gick bort för några år sedan. ”Din färd” är ett nästan plågsamt gripande farväl vid sjuksängen och den suggestiva dödsångesten i ”Tänk när man är död” förtrollar med skenbart naiva strofer som ”Tänk om det här livet är det enda som vi har?”.Mycket kan man givetvis lära sig, men jag är övertygad om att ”det där lilla extra” inte står på schemat på någon av utbildningarna; det får man fixa på annat håll – och Sanna Hogman har blivit rikligt försedd även på den fronten. Även om hon har ett alldeles eget uttryck kommer jag på mig själv med att bli glad över namnen jag ändå i lönndom associerar till; ibland låter hon som korsning mellan Åsa Jinder och Lars Demian, ibland som Maritza (ja, Maritza) Horn, i ”Om du en gång var här” låter det som Bernt Staf i högform och i fraseringen hör man inte sällan Sofia Karlsson. Ja, ni förstår själva? Det händer mycket spännande inom vispopen just nu och med Sanna Hogman har man hux flux fått en ny, lysande stjärna. Det är bara att gratulera dem. Och oss. Framförallt oss.

/ Per Wiker

 

 

GÖTEBORGSPOSTEN 3/5

 

Fina sångerskan och låtskrivaren Sanna Hogman från Västervik och Kville är nåt riktigt fint på spåren med sin debutplatta. Bakom det fåniga Lolita-omslaget döljer sig ett dussin sånger, fullgångna (så när som på den tungfotade I count, på engelska), välskrivna, vemodigt vardagspoetiska och elegant orkestrerade. En saknad far seglar förbi i ett par av dem. Mycket fint och rörande. Bästa spår är Får jag stanna. Snygg produktion av Åke Linton. Och buss 18, ja den går från Skälltorpsvägen till Pilbågsgatan via Hjalmar Brantingsplatsen.

/ Ulf Johanson

 

 

SYDSVENSKAN 3/5 

 

Den uppmärksammade debutanten Sanna Hogman från Västervik har en ljus och känslig röst och när nyckelharpan smyger sig intill är vi inte så vansinnigt långt ifrån Sofia Karlsson. Men Sanna Hogman stannar inte bara till där, hon är en modernt bred vissångerska och singer-songwriter med både poptentakler och folktonsiller. Och i de sparsmakade arren kan lika gärna en elgitarr, en trombon eller en stråksektion dyka upp.

 

Texterna i de egna låtarna passar precis ihop med rösten; hudnära berättelser om kärlek, närhet, ängslan och vänskap. Tankar och känslor kring döden och det stora farvälet kommer tillbaka flera gånger. En berörande, sammanhållen platta, trots ett malplacerat spår på engelska mitt i.

 

Bästa spår: Får jag stanna

 

TT SPEKTRA

​

ETT ALLDELES EGET MUSIKALISKT ANSLAG

Sanna Hogman kommer från en musikerfamilj, med en vissångerska till mam- ma och en syster i coun- trybandet Abalone Dots. Och det är i skärningen mellan visa och jazz som den här albumdebuteran- de sångerskan befinner

 

sig. Elegant tar hon med sig de bästa från två värl- dar (jazzsväng och nyck- elharpa) och har skapat ett alldeles eget musikaliskt anslag, som kanske inte är helt färdigt, men som ändå lovar gott.

 

jag har en känsla av att det här kan vara en artist som vi snart pratar om i samma andetag som till exempel Melissa Horn. Hon tur- nerar flitigt i sommar, jag tycker ni ska ta chansen att se henne.

​

Bästa låt: ”Buss 18 till dig”

/ Mikael Forsell